Så var det ju faktiskt förr.
När jag var liten.
Man gick hem till en kompis.
Och ringde på dörren.
Ja, inte ens det ibland.
Man öppnande dörren och gick in.
Det var så naturligt.
*
När man inte behövde tala om på
Facebook att man skickat ett SMS om att man skickat ett mail där man frågar om man ska hitta på något.
När man verkligen pratade med varandra, och inte om andra.
Utvecklingen må gå framåt, och man ska hänga med.
Men vi har blivit så otroligt osociala.
I alla fall de yngre generationerna.
Dom kommer aldrig att förstå hur roligt vi hade.
Vilken gemenskap vi hade.
Vi gjorde saker tillsammans, och ofta ute.
Spontanidrotten var oerhört stor till exempel.
Hockeybockey, landbandy, tennis på parkeringsrutor, tävlingar i miniskidor.
Och så vidare. Och så vidare.
Man gick på bio ett helt gäng i stället för att ligga ensam i sängen eller soffan och ladda hem film.
Vi läste böcker och serietidningar.
Inga ljudböcker.
Människor kan knappt läsa idag.
*
Fick höra ett skräckexempel för ett tag sen.
En pappa, tillika ledare i ett idrottslag berättade om rutinerna i laget när de åkte till bortamatcherna.
Då kan 3-4 spelare sitta i bilen med musik i hörlurarna. Och prata med varandra.
Via SMS.
I SAMMA bil alltså.
Helt otroligt.
Vad ska det sluta?
Föräldrar skickar SMS till sina barn från nedervåningen till övervåningen - "Nu är det mat!"
Makalöst.
Vad är det för fel med att prata "face to face" och umgås?
Inget.
Tvärtom.
Man utvecklas oerhört mycket.
*
För att inte tala om det skriftliga språket.
SMS, skype, chatt och allt som gör att man skriver förkortningar och korta meningar och en massa skräp, utvecklar ju inte heller direkt språket.
Jag älskar ju att leka med ord.
Och skriva beskrivande och målande.
Men jag är väl en utdöende art.
Men jag kan köpa
Facebook om man använder det på rätt sätt.
Det går att sprida mycket glädje, och man kan få kontakt med människor från förr som man annars aldrig kanske skulle stött på.
Så det finns en del positivt också.
Men som sagt.
På rätt sätt, och i rätt mängd.
*
Åter till rubriken.
Det var verkligen så.
Öppna dörrar.
Alla hade tid.
Man kände alla föräldrar.
Hade en relation till, pratade med dom också.
En helt annan sammanhållning i bland kompisarna, i området där man bodde, i klassen, på skolan.
Det fortsatte faktiskt en bra bit in i vuxen ålder, i innebandy- och Norslundsgänget.
Öppna dörrar alltid där också.
I min första lägenhet var dörren alltid öppen.
Liksom hos kompisarna.
Det kom och gick folk.
Alla litade på varandra.
Man gjorde saker med föräldrarna också.
Hade respekt för dom.
Och det var inte alls skämmigt.
På något sätt.
*
Man hade inga mobiler, bara hemtelefon.
Möjligen telefonsvarare.
Det roliga är att vi klarade oss alldeles utmärkt utan mobiltelefoner förr.
Det var nog bättre.
Ingen som störde föreläsningar och kurser med pip och samtal.
Ingen som behövde gå ut från rummet.
Ingen som behövde vara nåbar hela tiden.
Gud så skönt det var.
Det fungerade förut, borde fungera nu.
Tycker man.
*
Ovanstående funderingar leder till två underbara texter som jag lagt ut i den gamla bloggen, men som är så bra så dom kan få en chans till.
Den första är en gammal klassiker, ursprung okänt, och den andra är en text som
Danne Bron-Sundbom, P
oeten från Bagis, skrev en gång i tiden.
Båda lika bra, båda lika tänkvärda.
Läs och njut...
*
Folk
omkring de trettio borde vara döda…
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde
de av oss, som var barn på 60- och 70-talet inte ha överlevt. Våra barnsängar
var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar
eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från
trädgårdsslangen och inte ur flaskor.
Vi åt bröd med smör och drack läsk med socker
i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi
delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska utan att någon rent
faktiskt dog av det.
Vi
använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och vi körde i
full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt
att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa
problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute
hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få
fatt i oss på hela dagen – ingen hade mobiltelefon.
Vi hade inget Playstation, inget Nintendo och
inga X-boxar – i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget
surroundljud, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi
hade i stället vänner. Vi gick ut och fann dem. Vi cyklade och gick hem till
varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar
och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. För det var
olyckor. Inga andra kunde få skulden – bara vi själva. Vi slogs, blev gula och
blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar
och åt jord och gräs. Trots alla varningar så var det inte många ögon som blev
utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv.
Denna generation har fostrat några av de mest
riskvilliga, de bästa problemlösarna och investerarna någonsin. De sista femtio
åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet och ansvar, succéer
och fiaskon, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och ni hör till
dem.
*
Det var roligare förr!
Jag minns tiden när det första man gjorde efter
ett biobesök var att livligt prata om, såga eller hylla filmen man just hade
sett. Istället för att slå på mobiltelefonen och lyssna av mobilsvaret? Någon
gång före och under innebandyns intåg i mitt liv.
Jag minns när det enda man kunde se på dumburken var TV1,
TV2 och myrornas krig efter kl 23. Kommer ni ihåg när man gick till parken för
att träffa sina kompisar istället för att sitta hemma och chatta, surfa och
messa? Då köket var fyra nyanser av brunt.
Jag var ung, men jag kommer ihåg när innebandyn låg i sin
vagga. Jag kommer också ihåg tiden innan man pratade om plastikoperationer,
ozonlagret, kalorier, hockeyvåldtäkter och dokusåpor i alla dagstidningar.
Tiden innan folket gick och ”pratade med sig själv” med en strålande
mobiltelefon i örat. När man skrev på skrivmaskin, lyssnade på vinyl och
spelade på Commodore 64.
Tiden då en ”femma” inte var något du straffades med för en
hård tackling mot sargen, utan du belönades med för att du var bra i skolan.
Morgondagens innebandyspelare kommer inte ha upplevt detta och den tiden. Tiden
innan innebandyn och innebandyns begynnelse.
Någon kom på den underbara idén att leka med en liten vit
plastboll med 26 hål. Innebandyns grundare, vem var det egentligen? Kanske en
skäggig gubbe som slutade uppspikad på en målbur eller i en ribbstol? I en
innebandyhall nära dig.
Jag kommer såklart ihåg när Bruno och Jonas Eriksson
dansade sin moonwalk. När publiksnittet var 113 åskådare och lagen hette
Lockerud, Hölö, KFUM Örebro och VK Rasket? Ingen har väl glömt de förnedrande
jippomatcherna mot tennislandslaget på den tiden när alla utespelare stod i
mål. Köttmuren även kallad. När man centrade istället för att teka och tecknet
för matchstraff var när domarna klappade sig själva på huvudet. Då eran just
hade startat.
I innebandyns begynnelse kallades innebandyn för landbandy,
låtsashockey eller mjukbandy. Begrepp som senare blev, plastbandy, floorball
och innebandy.
Njut av att du lever i tiden då mjukbandy blev innebandy
och innebandy blev en popsport. Precis innan innebandy slog igenom i media och
björnen trampade ut ur blåbärsskogen för alltid. Njut av nuet men lägg gårdagen
på minnet för det är, oj så lätt, att glömma.
Att skiljas är att dö. Att skiljas från innebandyn är för
mej inte aktuellt. Inte ännu. Inte någonsin. För mej är låtsashockeyn en
livsstil ända sedan Moonwalkarna, Köttmurarna och alla dom andra fick mig att
le. En gång i tiden, när vår sport ännu var oskuld.
*
Ja, vad säger man?
Världsklass.
*****
*****
Lite tungt för förbundskapten
Janne Vaara som förespråkar en offensiv innebandy när
SIBF:s huvudsponsor är
Försvaret...
*****
Ella är sjuk, över 39 graders feber och hosta.
Tråkigt.
Lill-Fille, däremot, har haft sin första "läxa".
Vi skulle läsa en saga och så skulle han berätta om den på samlingen.
Det fixade han galant.
Fett coolt.
*****
*****
SM-veckan i
Falun är över.
Måste berömma generalen, min gamle vän fd Lugnetchefen, speakern, journalisten mm,
Peo Karlström för ett fantastiskt jobb.
Peo är också en sån där människa som alltid är oerhört glad och positiv, bara ser möjligheter och bryr sig om andras mående och att saker ska vara bra, i första hand, och sig själv i andra hand.
Sen var det ju lite kul att man själv svischade förbi i
Sportspegeln i några sekunder.
I finalen i rullstolsinnebandyn.
Som tur var hade jag korrekt sträckt arm på en utvisning och stod rätt placerad på en "precis-över-mållinjen-boll".
Skönt att man inte gjorde bort sig.
*****
Och apropå SM-veckan:
En deltagare i draghunds-SM blev intervjuad i
Sportspegeln.
"I fyrspann spelar det ingen roll vilken hundras det är. Alla kan vara med-"
Nja.
Jag undrar jag.
Chihuahua?
*****
Fick reklam från
Plantagen häromdagen: 50% rabatt!
Vem vill ha en halv trädgård?
*****
I morgon tror jag att en av mina härliga medbloggare,
Emelie, släpper sitt första inlägg.
Spännande.
*****
Måste beställa nya böcker nu.
Alla slutlästa.
CDON.com, here i come!
*****
Saknas en låt i samlingen nu.
Ska fixa till den.
Sen är det bara att börja bränna...
100 CD-skivor, här kommer jag!
*****
Frugan har bakat igen.
Massor.
Bullar, kakor och kärleksmums.
Tjockis?
Jajamän.
*****
I helgen är jag helt domarledig.
Bada med barnen (om dom är friska), gå på loppis kanske kan vara något.
Frugan ska nog renovera
Lill-Filles rum.
Hon börjar få abstinens nu, länge sen hon gjorde om, lagade eller byggde nåt.
Kanske blir nåt litet trevlig partaj också, det var länge sen.
*****
Dags att ta en av bullarna kanske, och sen slötitta lite på TV.
I morgon väntar möte x 2 på jobbet.
Roligt.
*****
Aldrig hata, bara älska
/Nordström/