Emelie!

Tinnerholmens första inlägg

Då skall man försöka skriva och åstadkomma sitt första inlägg här, som jag först hade tänkt göra när jag var i London föregående helg, men som det inte fanns tid till tyvärr. Att få vara del av någon annans blogg känns både hedrande och spännande men samtidigt lite skrämmande, eftersom man ger sig ut på främmande mark och blir en del av någon annans tankar och visioner. Jag skall dock göra mitt bästa som gäst-bloggare och försöka skriva om sådant som är intressant och inte intetsägande saker.

      Jag är en person som funderar mycket kring livet och är förespråkare för att man alltid skall försöka vara positiv och ta vara på varje dag man har; se på framtiden som en gåva och som ett äventyr, där man utforskar nya marker och tar sig an nya utmaningar varje dag. Visst är jag själv inte alltid världens mest positiva och glädjespridande människa men jag försöker åtminstone alltid att vara det och jag tror det är det viktigaste ”att man försöker”. Man kan inte lyckas (och inte heller misslyckas) om man inte gjort ett försök! Man måste ju satsa för att vinna och inte vara rädd för att förlora lite då och då, utan man måste våga ta den risken helt enkelt; att en förlust eller motgång kommer emellanåt. Jag brukar alltid säga såhär: ”Skall man få frid, så måste man ibland först gå ut i strid”.

      För min del så har detta år börjat fantastiskt bra och livet har flutit på oförskämt bra, utan några missöden. Londonresan gav mig ännu mer energi och kraft och jag kom hem med ett leende som jag aldrig trodde skulle försvinna….vilket det tyvärr gjorde ganska snabbt. Jag fick en sådan där motgång som jag nämnde tidigare men inte vilken motgång som helst, utan en sån som man inte kan rå på, man kan inte göra det till en medgång helt enkelt, man kan inte ändra på det. Beskedet jag fick var att en person i min närhet fått en sjukdom som vi alla avskyr idag och strax därefter fick jag även beskedet att den var obotlig denna gång!! Hur tacklar man det som människa (inte jag alltså, utan personen ifråga som är drabbad)? Hur lär man sig att leva med vetskapen om att man inte har så lång tid kvar att leva?

      Alla vi människor klagar ofta över små dagliga ting och bekymmer, sånt som egentligen inte spelar någon roll, saker som inte har någon betydelse och som vi inte ens borde lägga energi på. Vi tycker att dagarna är tråkiga, vi tycker att vi tjänar för lite pengar, vi tycker att servicen på restaurangen var dålig, vi blir tokig på att vår bil drar för mycket bensin etc… Tänk då på den dag då vi INTE kan klaga på dessa saker längre, den dagen då vi vet att alla dagar är räknade och att dem ALLA räknas, vare sig man har 50 år kvar att leva eller 5 veckor!

      Jag skall inte fortsätta spinna vidare på detta eller låta negativ men budskapet jag vill få fram är: ”Ta vara på varje dag och lev i nuet, gör det ni vill och känner för, stå över att ägna flera timmar till att klaga på det ena och det andra, för ingenting kommer förändras om inte ni själva väljer att ändra på det. En vacker dag så kommer vi stöta på något vi inte kan förändra och då kan vi minsann börja klaga; då har vi ALL rätt och beklaga oss men inte än, nej inte i nuläget när vi har möjligheten att ändra på saker och ting som finns i våra liv”.

      Det här blev ett långt inlägg men man lär ju börja på topp som man säger och jag avslutar detta med ett citat:

”Det är ingen idé att gräva ner sig – det är så jobbigt att gräva upp sig igen”

// Tinnerholmen//